Det högsta är inte att aldrig falla, utan att resa sig efter varje fall

Jag vet att jag har ett av världens sämsta humör och har altid haft, nu är de tid att ta tag i de. De förstör så mycket och de håller på att förstöra de absolut viktigaste i mitt liv, jag måste lära mig att släppa saker, inte bry mig så mycket om andra.

Jag har en åsikt om allt och inget, hatar att ha fel, ger inte med mig, diskuterar hårt och obarmhärtigt och går från 0 till 100 på sekunden. Det funkar inte i det stora hela, jag måste lära mig att tygla mitt humör och jag tror mig lite veta vad som orsakar de. Stress, inte ätit som jag ska och inte tränat då mår jag inte bra och blir den där hemska människan jag inte vill vara. Träningen är min terapi och då är inte för inget som jag helst tränar ensam med lurarna i, de är då jag mediterar.

Förra veckan blev de inte ens i närheten någon träning, mens och jag mådde skit. De straffar sig denna veckan för sambon tycker jag varit lynig och sur hela veckan, upp på allt fick han sig världens utskällning av mig för något som förvisso var dumt men hans egen ilska över sig själv och böterna i sig vore väl egentligen straff nog, men nä istället skäller jag ut honom och kallar honom för både de en och de andra, idiot, dum i huvudet etc. Fy fan vad jag skämdes över mig själv, från 0-100 på ingenting. Jag behöver lära mig att vara mänsklig och framför allt medmänsklig, för om de är nu får de bara mig och min omgivning att må dåligt. Jag lever fortfarande med ångesten, jobbat tre extra pass sedan i fredags så lite vill jag skylla på trötthet men de är ingen ursäkt och jag är å otroligt rädd att bränna ut mig igen men de tänker jag inte låta mig själv göra, vill inte ner i de helvetet igen. Därför är de så oerhört viktigt att jag tar tag i mig själv och tar hand om mig själv och jobbar på hur jag bemöter andra, framför allt privat och lära mig att inte ge allt av mig själv på jobbet utn hitta en bra balans.

Mycket av ångesten kommer av ekonomin, jag är alltid otroligt nojig att vi inte ska klara månaden trots att vi har pengar på kontot så att vi klarar oss gott och väl. Vi har gått igenom mycket tillsammans, jag har haft en enorm taskig barndom och idag har jag ingen kontakt med min mor och syster. Får nog tyvärr tacka min mor för ångesten för när jag tänker efter har hon mer eller mindre medvetet projicerat detta på oss barn. Tog upp kontakten med min pappa för 1,5 år sedan efter att inte haft någon kontakt alls på 13 år. Jag brände ut mig och man blir inte direkt rik på sjukpenningen, efter 7 månaders sjukskrivning valde jag att säga upp mig för att komma vidare och bli bra igen, fick timanställning med sämre lön än innan men ändå ett jobb och ekonomin var inte den bästa. Bilen började krångla och de gjorde inte min ekonominoja bättre direkt. Vi han inte ens komma på fötter innan företaget sambon jobbade på gick i konkurs och fick problem med nya arbetsgivaren och blev arbetslös.

Idag har han nytt jobb som han trivs med och vi kunde förra veckan köpa nya sängar som vi velat sedan vi träffades och ändå ha pengar kvar. Jag har åter igen en fast anställning och trivs bra, drömmer om att ställa mig på bikiniscenen och en dag inom en hyfsat snar framtid arbeta med träning och hälsa. Ett dåligt humör ska inte få sätta kämpar i våra hjul, jag måste bara jobb mer med mig själv än andra kanske behöver. Vi ska klara detta och har du orkar läsa ända hit vill jag säga att det skriver jag för jag tror på att sätta mina tankar på pränt kan hjälpa mig mot att bli en bättre människa. Jag vill tro att jag haft en svacka och från den svackan måste jag ta mig ur. Så från och med nu ska jag bli en bättre människa och arbeta mer med mig själv, jag tänker göra det för mig själv, för min älskade J och för alla de som tror på mig och som står mig nära. Jag vill gifta mig med honom, skaffa hus och barn, men då måste jag också förändra en del hos mig själv för att bli ett bättre Jag.