The true story behind- It's my time to shine

När jag för snart ett år sedan bestämde mig för att tävla i bikini fitness var jag lyckligt ovetandes om vad det kommande året skulle komma att ställa mig inför. 10 månader, två besök på psykakuten, tusentals tårar och en separation senare sitter jag här starkare än någonsin förr! Både psykiskt men inte minst fysiskt, igår kväll på gymet slogs jag av tanken att min väg till scenen inte är lika lång som jag tidigare trott, den är närmare än jag kunnat ana. Under dessa månaderna har jag byggt upp mig själv i både kropp och själ, jag har bevisat för mig själv och andra att vad livet än ställer mig inför klarar jag det.
 
För 10 månader sedan sa man till mig att man var glad att det som hände skedde, man ville se mig ta mitt liv för jag var en sådan värdelös och hemsk människa. Där och då var det nära jag trodde på dessa ord, de gjorde så fruktansvärt ont och de knuffade mig närmare bristningsgränsen, men tack vara min egen styrka, envishet och underbara vänner tog jag mig igenom detta det värsta livet någonsin ställt mig inför. Det var på en kall bänk i endast pyjamasbyxor och en tunn tröja på psykakuten i Malmö med mina saker inlåsta i ett skåp, en sköterska som kramade mig och sa "Allt kommer bli bra, du är stark" som jag bestämde mig för att jag ska klara detta. Bara timmarna tidigare hade jag tänkt på hur jag lättast skulle ta mitt liv, hur jag lättast skulle göra slut på detta helvete på jorden som även var mitt så kallade liv. Där och då såg jag ingen annan utväg, men min absolut finaste vän fanns där på andra sidan telefonen och hade det inte varit för att hon fanns där den natten hade jag gjort det oåterkalleliga. "Antingen ringer du själv eller så gör jag det åt dig" sa hon till mig, jag vill inte tänka på vilken smärta jag utsatte henne för den natten men hon fanns ovilkorligen där för mig och höll mig tillbaka från kanten, hon var det är hemskt att säga men den lilla gräns mellan liv och död för mig där och då. De orden hon sa fick mig att ta steget och ringa efter hjälp, jag blev kopplad till en operatör på SOS som pratade med mig medan ambulans skickades ut och det tog inte många minuter men för mig kändes det som en evighet. Jag är min vän evigt tacksam att hon fanns där för mig den natten, för att hon öppnade sitt hem en tidig sommarmorgon och lätt mig sova på soffan för vara själv var det absolut sista jag skulle vara efter denna natten.
 
Idag 10 månader senare håller jag huvudet högt och tar ingen skit, för jag vet mitt värde och ingen kan någonsin ta detta ifrån mig! Jag tycker synd om dessa människor som gjorde så här, de vände mig ryggen snabbare än jag han blinka men kvar fanns jag kastad till marken, stampad på, med endast tron på mig själv och envisheten att aldrig ge upp. Jag tror inte att jag är bättre än någon annan men när något högre en dag kallar vill jag kunna säga "I dont have a bit of talent left, I used everything you gave me" men tills dess tänker jag förvalta denna gåva väl. Idag är det en glad och lycklig Charlotte vid tangenterna som ser ljust på livet, på väg mot mina mål! Även om tårarna rinner och det gör ont att minnas så är detta min terapi, jag behöver få ner det för att få det ur mig och en gång för alla lägga det som hände bakom mig. Psykologen sa till mig att en del målar, skriver och andra skapar musik men vi har alla våra egna sätt att hantera våra problem och motgångar, detta är mitt!
 
Idag kan jag faktiskt se tillbaka på det som varit och ändå se en mening med det, det har tagit mig till där jag är idag och jag har massor att vara glad för.
 
- En underbar lägenhet där jag trivs väldigt bra
- Någon som får mig att le stort
- Ovärderliga vänner
- Ett fast jobb
- Börjar plugga igen till hösten
 
Till dig som läst ända hit: Du klarar allt du vill, du är värd endast det bästa och ta ingen skit från någon för du är en underbar människa som förtjänar att vara lycklig! Jag kommer tro på dig även när du inte själv gör det!